Sagt ifrån. Sagt hejdå till dom som förstör och förgör.

Men shit vad alla ska vara kära hit och dit. Åh pnuttinutti. Gosigull. Jag hatar det.

En vanlig tisdag. På stadsbussen. Chaffören är en 50årig irakist invandrare som kom hit för att söka skydd. Inne i bussen sitter en mamma med ett barn. Barnet är sex år och han skrattar högt i hela bussen. Bakom mamman sitter en rakad 20årig kille med tatueringar och jeans jacka. Han har musik i öronen och kollar ut genom fönstret. Längst bak sitter en tjock mörkhudad kille. Han pratar i telefon. På ett språk som ingen i bussen förstår. Lite gömd och osynlig sitter en tjej. Även hon tittar ut genom fönstret. Det är sommar i luften. Man vet inte riktigt om man ska ha tröja eller jacka på sig än. Är short "tillåtet"?Utanför bussen cyklar två killar på sina cyklar med en glass i munnen medans de försiktigt försöker köra förbi två gamla tanter som går längt cykelbanan. Tanterna har varsin rullator. De har varit och handlat. För i deras korgar ligger en ICA påse. Potatisbullar. Lingon. Kaffe och en toblerone. Barnet i bussen trycker ivrigt på stoppknappen. Busschaffören stannar vid nästa hållplats. De går av bussen. Ingen tänker sen på vart dom ska, vad dom kommer vara med om. Vad döljer sig hemma hos dom? Kommer barnets pappa krama om sin son och ha maten färdig. Eller sitter han vid tv och väntar på att maten ska bli färdig. Är den inte färdig prick kl sex så går hans vrede ut på mamman. Tre slag och hon ligger på marken. Men ingen vet när hon går av bussen. Bussturen fortsätter. Det hoppar på en tjej i 15 års ålder. Hon pratar högt i telefon. Hon lägger märke till den 20 åriga killen och killen längst baksom går mot henne. Men inte flickan. Hon är osynlig. Killen längst bak går av bussen. Där vid busshållplaten står även en tjej. Han kramar om henne och de båda ser glada ut. Någon som tänkte på vem det var? Hans syster. Hans flickvän eller bara vän? Ingen bryr sig. Den unga tjejen i telefon sätter sin och har koll på den 20åriga killen. De ger blickar till varanda. Hon lägger på telefonen och skriver direkt ett sms. Vad står det på det smset? "Jag har sett en skitsnygg kille på bussen" "Det sitter en aswierd kille som kollar på mig hela tiden, jag blir rädd". Ingen i bussen kommer heller att få veta. Killen som sitter och lyssnar på musik kollar ut genom förnster och kommer på att han ska av. Han trycker fort på knappen och bussen stannar hastigt. Busschaffören ger killen en lång och arg blick medans han går av. Vem är denna kille? Är han kriminell bara för han har tatueringar och inget hår på huvudet. Ska han till systemet och köpa sprit som senare kommer vara orsaken till ett våldsamt bråk i staden? Flickan som är osynlig sitter kvar och tittar ut genom fönstert. Kollar på fåglarna som flyger högt i luften. På bilarna som kör nere på marken. Allt därimellan är oviktigt. Bussen åker ganska långt och sen trycker den 15åriga tjejen på stoppknappen. Hon pratar i telefon igen. Innan hon går av bussen hör man hur hon säger "Jag går av bussen nu. Så vi ses snart". Någon ska hon träffa. Kommer dom att sitta och plugga eller göra sig iordning för att festa fast än det är tisdag? Flickan sitter själv kvar på bussen. Hon är 18 år gammal. Hennes hud är torr. Hennes hår sitter uppsatt i en tofs. Efter att hon har suttit på bussen i 20 minuter så trycker även hon på stopp. Busschaffören stannar inte vid hennes hållplats. Hon skriker så högt hon kan men ändå är det inte högt nog. "Hallå, jag skulle va"Bussen fötsätter. Hon går fram till busschaffören och säger att hon skulle gått av vid förra hållplatsen. Han ber om ursäkt att han inte hade märkt att hon satt på bussen. Hon går av vid sidan av vägen. Bussen försvinner neråt. Kommer någon annan person hoppa på bussen? En människa som har en stor hemighet. Ingen kan säga. Vad kommer hända när flickan har kommit dit hon ska. Ska hon hem? Ska hon till ett foster hem? Ingen av de som satt på bussen kommer förmodligen att få veta. Kommer de komma ihåg någon av de folket som satt på bussen idag?

Ena sekunden ångrar jag att jag åkte till Borlänge i somras. Till Peace and love.

jag trodde jag var okej.

Jag är så trött på att behöva försvara mig själv hela tiden. Jag är trött på att vara på tå hela tiden. Jag är så jävla trött på att vara trött. Gränsen mellan lycklig och olycklig är hår tunn. Och linjen mellan att skratta eller gråta är ännu tunnare. På en sekund kan allt brista.
Står vid dörren för att gå till bussen och då går all energi ur mig. Jag stannar hemma. Hemma, det blir inte bättre hemma. Det vet jag. Det är nästan bättre om jag är i skolan eller någon annanstans. Men säkerheten finns hemma. Här behöver jag inte hålla upp någon jobbig fasad som tär på mig. Jag mår bra av att vara med klasskompisarna men jag mår inte bra av skolan. Av att ligga så mycket efter, att känna den pressen som jag alltid har på mig. Men den pressen finns även om jag är hemma. Den blir egentligen större när jag stannar hemma. Jag är trött på att förklara mig för folk. Ska jag behöva göra det? Kanske. Men jag är trött på det. Jag är trött på att höra att jag borde plugga. Trött på att höra att när jag ändå är i skolan kan jag väl ändå plugga. JAG VET! Tro inget annat, jag vet! Jag vet att sitta vid skolbänken och inte göra något på en lektion, kolla ut genom fönstret eller hålla på med mobilen inte är det ultimata. Men jag är väl där då? Närvaro. Det är svårt att förstå vad som pågår i huvudet på mig. Speciellt när man inte själv vet hur det är. Och det är det som är så svårt för det här är första gången förmig, jag har aldrig varit med om detta förut. Vad svarar jag när folk säger det till mig att plugga. "Palla". Mm det är enklare att låtsas som jag inte bryr mig. Men det gör jag, herregud ja det gör jag. Varför skulle jag inte bry mig om att mina betyg har sjunkit från MVG/VG till G/IG på en termin. IG är inte jag. Jag har alltid satsat på VG och MVG. "Men du kan ju, du är duktig" Tack tack. Jag vet. Jag kan. Men ändå kan jag inte. Jag är så trött att behöva försvara mig själv. Mitt humör är som en bergodalbana. Upp och ner, ner och upp. Och jag kan inte direkt kontrollera det. Det är vissa dagar man bara vill lägga sig ner och försvinna. Bort.
Jag kan inte säga att allt kommer bli bra, men jag kan säga att det kommer bli bättre. Men jag vet inte när. Till sommaren, till nästa vinter. Jag har ingen aning. Men jag måste få försöka utan massor press. Mer press än jag har nu.

"Folk tror att depression handlar om att vara ledsen. De tror att det bara är att du känner dig "lite nere". Det är det inte. Det är som ett mörker som kryper över dig och fyller dig. Den dränker alla dina känslor. Den tar allt ifrån dig, och gör att du känner ihålig och förlamad. Det är inte ledsamhet, det är inte ilska, utan det är hopplöshet. Tänk dig att vakna upp och bara se svart överallt. Gå ut i en storm men allt känns vindstilla. Att äta en måltid och inte känna någon smak. Hålla om någon och känna sig helt ensam på samma gång.

När du är deprimerad är det inte något dåligt humör. Det är en stel, tom, ihålighet som aldrig tycks lämna dig. Det är en känsla av ensamhet i ett rum fullt av människor. Du känner dig värdelös, äcklig, ful. Du känner att du inte förtjänar din familj eller dina vänner eller att ens existera längre. Du känner att det inte finns något hopp kvar."