Jag är så trött på att behöva försvara mig själv hela tiden. Jag är trött på att vara på tå hela tiden. Jag är så jävla trött på att vara trött. Gränsen mellan lycklig och olycklig är hår tunn. Och linjen mellan att skratta eller gråta är ännu tunnare. På en sekund kan allt brista.
Står vid dörren för att gå till bussen och då går all energi ur mig. Jag stannar hemma. Hemma, det blir inte bättre hemma. Det vet jag. Det är nästan bättre om jag är i skolan eller någon annanstans. Men säkerheten finns hemma. Här behöver jag inte hålla upp någon jobbig fasad som tär på mig. Jag mår bra av att vara med klasskompisarna men jag mår inte bra av skolan. Av att ligga så mycket efter, att känna den pressen som jag alltid har på mig. Men den pressen finns även om jag är hemma. Den blir egentligen större när jag stannar hemma. Jag är trött på att förklara mig för folk. Ska jag behöva göra det? Kanske. Men jag är trött på det. Jag är trött på att höra att jag borde plugga. Trött på att höra att när jag ändå är i skolan kan jag väl ändå plugga. JAG VET! Tro inget annat, jag vet! Jag vet att sitta vid skolbänken och inte göra något på en lektion, kolla ut genom fönstret eller hålla på med mobilen inte är det ultimata. Men jag är väl där då? Närvaro. Det är svårt att förstå vad som pågår i huvudet på mig. Speciellt när man inte själv vet hur det är. Och det är det som är så svårt för det här är första gången förmig, jag har aldrig varit med om detta förut. Vad svarar jag när folk säger det till mig att plugga. "Palla". Mm det är enklare att låtsas som jag inte bryr mig. Men det gör jag, herregud ja det gör jag. Varför skulle jag inte bry mig om att mina betyg har sjunkit från MVG/VG till G/IG på en termin. IG är inte jag. Jag har alltid satsat på VG och MVG. "Men du kan ju, du är duktig" Tack tack. Jag vet. Jag kan. Men ändå kan jag inte. Jag är så trött att behöva försvara mig själv. Mitt humör är som en bergodalbana. Upp och ner, ner och upp. Och jag kan inte direkt kontrollera det. Det är vissa dagar man bara vill lägga sig ner och försvinna. Bort.
Jag kan inte säga att allt kommer bli bra, men jag kan säga att det kommer bli bättre. Men jag vet inte när. Till sommaren, till nästa vinter. Jag har ingen aning. Men jag måste få försöka utan massor press. Mer press än jag har nu.

"Folk tror att depression handlar om att vara ledsen. De tror att det bara är att du känner dig "lite nere". Det är det inte. Det är som ett mörker som kryper över dig och fyller dig. Den dränker alla dina känslor. Den tar allt ifrån dig, och gör att du känner ihålig och förlamad. Det är inte ledsamhet, det är inte ilska, utan det är hopplöshet. Tänk dig att vakna upp och bara se svart överallt. Gå ut i en storm men allt känns vindstilla. Att äta en måltid och inte känna någon smak. Hålla om någon och känna sig helt ensam på samma gång.

När du är deprimerad är det inte något dåligt humör. Det är en stel, tom, ihålighet som aldrig tycks lämna dig. Det är en känsla av ensamhet i ett rum fullt av människor. Du känner dig värdelös, äcklig, ful. Du känner att du inte förtjänar din familj eller dina vänner eller att ens existera längre. Du känner att det inte finns något hopp kvar."