Jag har väl under den senaste tiden sagt att pojkvän bara är så mycket problem. Att allt blir bättre om man bara har lite kul (råkade skriva kuk först) med ungdomensår.

Alla har olika mål med livet. Mitt är ju absolut inte utbildningen. Inte heller pengar. Jag vill ha nära och fina vänner runt om kring mig. Och så smyger den där jävla kärleken in i bilden. JA jag vill med vara kär. Vara sådär pnuttinutti. Och gusigull. Nära och fina vänner har jag på ett visst håll. För vissa vänner kommer och går, så är det bara. Men det är som min prattant sa "de har haft privilegiumet att fått lära känna dig". Och jag hade såklart exakt samma nöje att fått lära känna dom.

Men aaaaaaah. Men jag kan inte direkt säga killar är skit. Killar är idioter. För jag har varit en sån idiot jag själv. Gjort exakt som dom.

Men kanske dags att ändra teknik och byta strategi helt enkelt. Okej.