Det är något som gör ont. Och jag kan inte förklara. Går inte. Jag sätter på mitt leende och går ut för dörren. Så mycket hemligheter och sånt man måste hålla inne. Någonstans möter jag en människa som får mig att berätta allt, får mig att brista ut i gråt. Du ser mig, du ser mitt lidande. När det händer. Då springer jag. Med ett leende på läpparna medans tårarna rullar ner för kinden. Människan som fått mig att öppna mig står kvar men jag vet att när tårarna slutar falla så finns den personen kvar.
Men det gör ont att se att det finns folk som inte står kvar. Det blir ännu mer smärta. Mer och mer.
Jag vill skrika. Men jag ler.