Långsamt och tyst öppnar jag dörren. Tyst. Inte göra ett endaste ljud. Inte väcka mamma. Sakta öppnar jag dörren och möts av en kall och frisk luft. I gråa mjukisbyxor och grå luvtröja. I bara strumpor går jag ut. Natten är tyst. Alla sover. Även john blund. Men han glömde mig. Det är stjärnklart på himlen och det är fullmåne. Jag har aldrig blivit påverkad av att det är fullmåne. Jag tänder en cigg. Ljudet av tändaren är högt nog att väcka ett djupt sovande barn. Andas in. Genom ett filter. Som gör att en rök sugs ner. Känner hur röken fyller mina lungor. Oren luft. Det är vad det är. Det är inte bra. Inte alls. Jag andas ut. Ett tjockt rökmoln stannar framför mitt ansikte. Nån sekund och sen är det borta. Jag andas in igen. Jag hör hur glöder fräter på den vita pappersrullen jag har mellan pek och långfinger. Känner röken i lungorna. Orent. Men jag tar bloss efter bloss. Kylan känner jag inte längre. Jag fryser lätt, men jag bryr mig inte. Skönt att känna den sortens smärta. Kall betongbeläggning under mina fötter. Jag har inte stängt dörren bakom mig. Ljudet av att dörren stängs kan väcka mamma. Så inte stänga den mer än nödvändigt. Det är även ljuset från glipan som jag ser vart jag kan stå. Jag hittar en liten plätt där det inte ligger någon snö. Där står jag i många minuter. fem. tio. femton. tjugo. Tillslut blir fötterna så kalla att de gör olidligt ont. Röker fort upp den sista ciggen. Hur många har jag rökt? fem. tio. femton? Femton pappesrullar som ger oren luft. Som förgiftar hela mitt system och leder mig till en tidigare död. För det är det det är. Den informationen har alla fått. Men den tränger vi bort. Alla som röker får inte lungcancer. Jag öppnar sakta dörren igen. Hoppas att det inte ska knarra. Tippar in på tå. Stänger dörren. Ljudlöst och försiktigt. Mina fötter gör ont när jag går på en varma cementgolvet. Jag sätter mig i soffan med ansiktet i händerna. Möts av att mina händer luktar rök. Som rökmolnet som stannade framför mitt ansikte. Det luktar illa. Tvättar händerna. Något luktar fortfarande illa. Min gråa luvtröja. Byter till den svarta t-skirten. Men något luktar. Min andedräkt. Jag borstar tänderna. Plötsligt får jag en fräsh känsla. Men jag har kvar den orena röken i mina lugnor. Men jag är inte längre rädd för oren luft. Jag är mer rädd för mig själv. För vad som hände bara några kvällar sen. 

Paniken tog totalt över. Hopplöst. Vad hjälper? Vem saknar? Tio sömntabletter. Jag är mer rädd för mig själv än för en pappersrulle som glöder.

DRINK. SMOKE. FUCK. FIGHT.
I WANNA SHOUT, DRINK, SCREAM, I WANNA DIE.